Maerz

Idag ska J och jag gå en sväng till vaccinationskliniken som vi tydligen bor granne med och ta lite sprutor. Jag ser ut att behöva 3-4 st och sen ett gäng tabletter =S. Gaaaaah vad jag inte är bekväm med den tanken. Har ju redan tagit 4 st för de andra resorna, trodde jag var set for life ungefär.
Värst är att det kanske är försent att ta tbc-vaccinet för det lämnar tydligen ett öppet sår som måste hinna läka innan man reser, är det för sent måste jag ta ett blodprov före och ett efter resan för att kolla att allt är okej. Blodprov är inte okej. Fyra sprutor kan jag klara av, det ska jag klara av, för om jag klarar det ska jag ge mig själv en digitalkamera som tröst. Men blodprov finns det ingen tröst i världen för, inte ens fyra månader i Afrika. Så nu håller jag tummarna för tbc-grejen och för att de inte vill ge mig en spruta i vänsterarmen. Just nu ligger all min mentala energi ihopsamlad i min högra överarm och jag har fått samla ihop den ett bra tag. Att byta arm till den vänstra är ungefär som att säga till någon plöstligt att man ska ge dom en spruta i knävecket istället för armen. Då får jag gå hem och ladda om en dag eller två på den andra armen istället. Fast det blir svårt, har inte alls samma kontakt med den armen. Haha, sitter verkligen här och kännder hur jag får fysiskt ont i mina blodkärl. Irrationell rädsla när den är som bäst!

Jag har haft två tentor den här terminen och inte gjort någon av dom.

Jag jobbar på Xbox och hatar det. Men jag berättar det gärna för folk, det är lite status i namnet ändå.

Jag vet massa konstiga saker om Xbox som jag inte får säga till någon men som jag ändå frivilligt väljer att ta upp så fort jag är full.

Jag hatar mitt jobb av den enkla anledningen att jag hatar alla jobb.

Jag saknar min mamma.

Jag funderar allvarligt på att bli nykterist eftersom jag alltid blir så förbannat bakis.

Jag hatar självinsikt och brist på ork att förändra.

Jag gråter varje gång jag ser på So you think you can dance och de röstar ut någon.

Jag är besatt av pengar, men inte av dyra saker.

Jag har extremt svårt för att leva okomplicerat och lyckligt, det tar nästan emot att försöka.




Så nu fick jag det ur mig! Allt detta till trots så är jag nöjd med livet, men det kan ju förklara varför jag drabbas av en mindre ångestattack så här på fredagen strax innan utröstningen i Idol. Jag underlättar ju verkligen inte för mig själv. Är jag för lat för att plugga borde jag sluta, hatar jag mitt jobb borde jag säga upp mig, saknar jag min mamma borde jag ringa henne och säga det, gråter jag till tv-program så betyder det ju bara att jag innehar någon form av förmåga att känna sympati, om än i lite konstiga situationer. Istället samlar jag allt i en liten boll och tycker synd om mig själv. I helgen blir det 18 hs jobbande, båda morgonpassen. Gäsp. Hat. Gäsp.